Sweet home Alabama

Hemma igen efter helgen. Vet inte vad som hände i Norrtälje. SM gick, om jag får säga det själv, åt helvete. 25 ynkliga centimeter till och jag hade varit i final. "Bättre lycka nästa gång", lätt att säga, men oh så svårt att känna. Besvikelse är så jobbigt. Värst när man är besviken på sig själv.

Blev några dagar på Storholmen också. Men goda vänner, kräftor, alkohol och båtar. Regn också för den delen. Men det är ju som sagt sommar. En svensk sådan. Även shopping i huvudstaden. Testade hund-tricket också. Och jag är nöjd med resultatet.

Idag har jag även hunnit med att rida vilse, vilket nu för tiden brukar hända ganska ofta. Folk stirrar så konstigt på en när man frågar var man är. Ute i buschen händer nästan aldrig sånt. Men priset på den värsta gång jag gått vilse var nere i Falsterbo, med Sara. Vi var på väg till after-riden. Som låg på tävlingsområdet. Vi gav oss iväg från campingen (aningen runda om fötterna och glada i hatten) med en jobbig kille som följde efter. Vi kallade han iallafall för E-type. Hade inte han varit där hade vi hittat hur bra som helst. Men nu var vi tvugna att bli av med honom. Sara börjar låtsas-gråta som en idiot och säger att vi måste iväg och prata. E-type säger; Jag följer med. NEJ! skriker Sara, men E-type hänger med. Tillslut fanns bara en sak att göra, så vi kastade oss in bland tält och husvagnar och sprang. Vänster, höger, fram och tillbaka. Tillslut hade vi lyckats slarva bort honom. Och oss själva.

Vi gick på en stor väg och stoppade en taxi.
"Ursäkta, var är after-riden?"
"Skojar ni?"
"Ehh? Nej"
"En mil, åt det hållet"

Vi samlade ihop de få mynt vi hade på oss och kom tillslut till campingen. Vi kom aldrig till after-riden.