Tack, glada människor

If I was the best human in the world, I'd probably be the best human in the world.

Igår satt jag på ett tåg. En snarkande vän bredvid mig och en grå glasögonprydd man framför mig. Han satt och löste sudoku, trodde han ja! Halva sidan var sudoku-brickor och andra halvan var korsord. (Ja, jag tjyvkikade och jag kunde inte sluta). Mannen såg ut att kämpa med att hålla sig vaken, han gick senare av på nästa station så han ville väl inte missa det genom att ta en liten nap. I alla fall så hade han plöjt igenom samtliga sudoku's och skulle nu hugga in på korsorden. Men den stackars mannen var trött,, han hade fortfarande hjärnan programmerad på sudoku och han började skriva i siffror i rutorna och rynkade sedan fundersamt på näsan när han upptäckte att något inte stämde. Ett stort leende spreds över mitt ansikte och äntligen kände han sig iaktagen. Han tittade på mig och förstod att jag log åt honom och hans korsord. Han skrattade till, rykte på axlarna och böjade sedan rita figurer i rutorna istället. Och han nickade hejdå åt mitt håll när han sedan gick av tåget.

Snett bakom där han hade suttit upptäckte jag en liten kille som satt i sin mammas knä. Han satt och räckte ut tungan, och svängde med den fram och tillbaka. Jag log åt honom en stund och sedan så upptäckte han mig. Lite generad vände han sig förskräckt om med vantarna för ansiktet, men sedan tog nyfikenheten över. Han sneglade på mig. Och jag log bredare mot honom, då log han tillbaka. Sedan räckte jag ut tungan, och då räckte han ut tungan. Jag försökte slicka mig på näsan, då försökte han slicka sig på näsan. Jag gick igenom alla grimaser jag kunde och han gjorde precis likadant. Båda började tillslut skratta och min kompis vaknar och undrar vad som är så himla roligt. Jag pekar på killen, hon skakar på huvudet, skrattar och säger att jag inte är riktigt klok och så blundar hon igen. Killen vinkade glatt åt mig och jag glatt tillbaka då han och hans mamma gick av tåget och mamman såg frågande fram och tillbaka mellan mig och hennes son, sedan log hon.

Sedan log jag resten av kvällen.
Happy people is the shit.

Radios in heaven

Din tid är kommen och jag vet inte varför,
Sist jag hörde så mådde du bra.
Känns precis som om det var igår då jag skrattade med dig,
Lekte lekar i ditt hus
du lärde mig väl, tycker du inte det?

Jag hoppas att jag är precis som du

Finns det någon radio i himlen?
Det hoppas jag det gör,
För de spelar min sång på radion.
Och jag sjunger den för dig.

Du försvann innan jag fick en chans att säga hejdå.
Men det är så livet är ibland,
Det bara passerar förbi.
Men man kan inte hålla fast vid sorgen,
Och man kan inte se tillbaka.
Så jag är tacksam för tiden jag hade med dig.

Och jag hoppas jag är precis som du

Om de har någon radio i himlen,
Så skulle jag ta med min gitarr när min tid är inne,
Och så skulle jag sjunga för dig.
Säg mig, kan du höra mig nu?
Om inte, så kan jag försöka sjunga riktigt högt.

Hur är det på andra sidan molnen?
Jag hoppas att jag är precis som du

Julafton

Det var ju liksom dagen D. Man äter ihjäl sig, somnar under Kalle Anka, väntar otåligt på att få öppna paketen. Det blir alltid så, med en sådan nyfikenhet. Som om man var fem år igen. Det är något magiskt med papper och snören.

Och ingen lämnade spår i snön i år. Men han tog sig fram ändå, Tomten.
Har han någonsin fått någon julklapp? Nästa år ska jag ge honom en. Tror att han är lika trött på gröt som jag är på att vänta. Så nästa år ska han få en.

En underlig julafton ändå. Någon fattades, men ändå inte. Det blev så bra alltihop. Jag hade inte önskat mig något i år. Skulle jag gjort det, så skulle det varit du.

Jag är så lycklig.

Alla skatter är inte silver & guld

Det är härligt ibland.

Beskriv dig själv en gång till,
precis så som jag vill höra.
Precis så som jag vill att du ska vara,
precis så som du är.

Jag är väl ingen storm längre,
känner mig mer som åska.

Han lärde mig vad lycka betyder

BRUCE SPRINGSTEEN

Efter 14 timmar ute i kylan, och efter att vågen gått 15 varv inne i globen, så var det dags. En explosion, sen var de där. Bruce Springsteen och hans E-street band. Och jag stod längst fram. Med bästa setlistan på hela turnén och publiken i extas, det är inte en skröna att han älskar Sverige. Jag fick andnöd under "Dancing in the dark", för han pekade på just mig (se videon och ni förstår). Och jag rörde honom.

Is there anybody alive out there?!

Hade aldrig ens vågat drömma om att det skulle vara så fantastiskt. Har aldrig känt mig så tom som efter konserten. Vad finns kvar att göra i livet nu? För inne i globen, där var jag så lycklig (rätta ordet), men vad ska hända nu? Kändes nästan som om jag skulle kunnat dö då, för jag skulle aldrig kunna må så bra igen. Men nej, inte än. För i sommar är det Ullevi som gäller, den 4 & 5 juli, och jag hoppas vi ses där !

The Boss - Bruce Springsteen

Älskad, föralltid

Ett halvår sedan nu. Men jag minns, Och jag ska aldrig glömma. Förstår fortfarande inte hur det kunde vara solsken på den sorgligaste dagen i mitt liv. Jag minns hela resan dit. Jag vet att jag tittade upp mot himmlen och önskade att om nu Gud fanns, så kunde han väl visa det just denna dag. Jag minns hur jag smälde igen bildörren och gick över parkeringen. Sjukhuset. Jag har aldrig varit särskilt bra på att läsa av folk, men pappa behövde inte säga något. Jag tror inte att han hade kunnat få fram något sådant heller. Men det behövdes inte, för i hans ögon kunde jag urskilja något jag aldrig sett förut. En känsla av overklighet träffar mig som en blixt. Jag kan inte förstå, kan fortfarande inte förstå.

Som i en dimma följde jag den arm som höll i mig. För ett sista farväl. Men jag stannade utanför rummet.. Jag ville inte alls ta något farväl! Jag ville istället berätta vad som hänt idag och vad som hände igår. Jag ville bara att alla skulle hålla käften, stoppa tårarna och istället säga att allt var som vanligt, bara bättre. Men jag visste så väl att det inte gick. Jag har aldrig varit så rädd i hel mitt liv. Men jag tillät inte mig själv att åka därifrån innan jag fått prata med henne. Jag ville berätta för henne ändå, för jag vet att hon skulle ha frågat. Och på något konstigt sätt så kändes det som att hon lyssnade. Så långt borta, men alltid så nära. Mina ögon fastnade på något i hennes knäppta händer. Och då mitt i alla tårar och mitt i all sorg så kände jag hur hjärtat vaknade till liv igen. Varmt pulserade det ut nytt blod och ny kraft i min kropp. För jag har aldrig kännt mig så älskad som just då. För i hennes händer höll hon en fotoram, en guldig fotoram, med änglar på. Ett inramat fotografi, taget för kanske 10-12 år sedan. På mig och min bror.

Jag älskar dig.

It's a town full of loosers

Om någon frågade mig om jag vill hänga med så skulle jag svara ja utan att ens fråga vart.

Oh, baby this town rips the bones from your back
It's a death trap, it's a suicide rap
We gotta get out while we're young
Cause tramps like us, baby we were born to run

För jag har vingar av guld och tänker inte tillåta mig själv ramla omkull, 'cause it's a town ful of loosers and I'm pulling out of here to win.

Tårarna rullar i takt med tågen

Förr blev man vacker av regnvatten. Vad måste man gå och köpa på apoteket nu?

Det är måndagkväll, fortfarande kvar i staden där jag föddes. En dröm om att jag ska bort härifrån jagar mig i sömnen.
Ligger i sängen med en fet katt på magen, musiken dunkar lugnt ut och mumlar att man blir full för kärlekens skull. Kanske kan jag ana snöfligor utanför, men jag vet inte. Kan för det första inte röra mig, skulle få rivmärken överallt, och för det andra har jag ingen vidare lust att lämna värmen heller. Det räcker med att veta att jag måste det imorgon.

Jag lyssnar nogare till musiken och småler lite för mig själv. Jag vill inte förlora igen. Och vad som än händer, i helgen ska jag bli full, för kärlekens skull. Och jag ska vara så lycklig´för att du, vem du nu än är, kommer att vara där. Och tillsammans ska vi bli ännu fullare, men bara för kärlekens skull. När jag kommer hem vill jag se mig i spegeln och inte känna igen mig själv.

I helgen ska jag resa med mitt hjärta söder ut och längre bort. Jag ska skratta med de fula och falla med de vackra. Väskan är redan packad.

Om mitt hjärta var av plast

Jag kan inte riktigt glömma..
Hur kan du fortfarande vara så nära när det var för så längesen? Jag undrar vad du gör ikväll, och om du nånsin tänker som jag. Känns omöjligt, men en gång - för längesen, så tänkte vi likadant. Vi fick två brustna hjärtan att bli ett helt. Men det var längesen nu, och hjärtan kan helas på andra sätt.

Men om jag var ett flygplan, och mitt hjärta var första klass,, då finns det ingen tvekan om var du skulle få sitta.

Fast,
Ibland kan jag önska att mitt hjärta iallafall var av plast istället för sten.
För det är jag som har sabbat allting alla gånger. Betett mig så dumt. Och ångrat mig efteråt. Förr hatade jag mig själv för det, jag kunde gråta hur länge som helst, för jag saknade allt jag slängt bort. Men nu vet jag inte längre, hittar jag det igen så känner jag nog inte den lusten. Jag skulle tappa bort det där med kärlek, precis som en unge tappar bort en vante. Kanske för att hur många gånger vi än kallade varandra för älskling (vet inte vad vi fick det ifrån) så passade det ändå inte in på oss.

Varje gång det ringer, varje gång

Döden. Kanske inte vågar skriva om det.. Bara ordet ger mig en så konstig känsla. Innan har det bara funnits där så långt borta, men detta året har jag verkligen fått bekanta mig med det. Det jobbiga är att man aldrig kommer att förstå. Aldrig mer. Resten kan jag fatta, men det är just aldrig mer som inte kommer kunna sjunka in. Att gå in i det där huset och upp för den trappan,, men veta att du inte är där, kommer aldrig vara där. Eller som när telefonen ringer, jag vill så gärna att det ska vara du, men det kommer det aldrig mer att vara. Sånt kan jag inte förstå. Att jag aldrig mer ska få träffa dig. Jag kanske inte vill förstå det. Eller är det så att jag inte kan förstå det för att det inte är så? Den där soliga dagen i maj var kanske inte sista gången? Och det är nu som jag verkligen vill tro på Gud. Jag vill tro på himmlen och jag vill tro att vi ses där. Då är det okej om det tar tid nu, bara vi möts där.

Förr var jag så irriterad då telefonen ringde, den ringde jämt. Jag visste redan innan jag svarade att det var du, för det var alltid du. Minst tre gånger om dagen. Jag tyckte det var jobbigt då. Men nu finns det inget jag saknar så mycket som att lyfta på luren och veta att det är just du. Jag skulle göra vad som helst för att få höra dig genom den där jäkla telefonen igen. För det är så jobbigt, att jag fortfarade hoppas, att varje gång det ringer så ska det vara du. Men det spelar ingen roll hur många gånger det ringer. Det är inte du, det kommer aldrig mer att vara du. Och det är så jobbigt.

Jag saknar dig farmor.

SuperZero

Antar att man ska skriva ner sina tankar..
Och jag tänker mycket. Tänker på vad andra tänker. Och då kommer jag att tänka på den superkraft jag alltid velat ha, att få läsa folks tankar. Då skulle jag ha läget under kontroll liksom. Veta vad som döljer sig bakom ögonen som man inte riktigt kan tyda. Men jag börjar komma i underfund med att jag inte skulle få konstroll. Jag skulle ändra mig efter tankarna, för att försöka bli bättre. Men det skulle alltid komma upp något nytt, nya människor med nya tankar och nya grejer jag skulle försöka ändra mig efter. Så jag börjar leta efter en ny kraft. Att kunna flyga och vara osynlig känns så "vanligt".. andas under vatten vore coolt,, men jag klarar mig bra med snorkel. Spola tillbaks tiden? Men nej, Hakuna Matata, vi lägger det förflutna bakom oss.. Och nu vet jag:
Kunna gå in och ut genom fantasi och verklighet.
Och det bästa med den superkraften är att jag kan göra den verklig.

Dansat genom misstag

Jag har somnat på soffan, med sminket på.
Med alkohol i blodet och hål i mina strumpor.
Med skrattet i magen och gråten i halsen.
Men jag har ändå motivering i mina drömmar.
För jag tror inte att man drömmer utan anledning.
"Is a dream a lie if it don't come true, or is it something worse?"

The first cut

Vad skriver man egentligen i en blogg?
Och vad skriver man i det första inlägget?
Kommer någon ens att läsa den här bloggen?
Om någon gör det, Enjoy !