Älskad, föralltid

Ett halvår sedan nu. Men jag minns, Och jag ska aldrig glömma. Förstår fortfarande inte hur det kunde vara solsken på den sorgligaste dagen i mitt liv. Jag minns hela resan dit. Jag vet att jag tittade upp mot himmlen och önskade att om nu Gud fanns, så kunde han väl visa det just denna dag. Jag minns hur jag smälde igen bildörren och gick över parkeringen. Sjukhuset. Jag har aldrig varit särskilt bra på att läsa av folk, men pappa behövde inte säga något. Jag tror inte att han hade kunnat få fram något sådant heller. Men det behövdes inte, för i hans ögon kunde jag urskilja något jag aldrig sett förut. En känsla av overklighet träffar mig som en blixt. Jag kan inte förstå, kan fortfarande inte förstå.

Som i en dimma följde jag den arm som höll i mig. För ett sista farväl. Men jag stannade utanför rummet.. Jag ville inte alls ta något farväl! Jag ville istället berätta vad som hänt idag och vad som hände igår. Jag ville bara att alla skulle hålla käften, stoppa tårarna och istället säga att allt var som vanligt, bara bättre. Men jag visste så väl att det inte gick. Jag har aldrig varit så rädd i hel mitt liv. Men jag tillät inte mig själv att åka därifrån innan jag fått prata med henne. Jag ville berätta för henne ändå, för jag vet att hon skulle ha frågat. Och på något konstigt sätt så kändes det som att hon lyssnade. Så långt borta, men alltid så nära. Mina ögon fastnade på något i hennes knäppta händer. Och då mitt i alla tårar och mitt i all sorg så kände jag hur hjärtat vaknade till liv igen. Varmt pulserade det ut nytt blod och ny kraft i min kropp. För jag har aldrig kännt mig så älskad som just då. För i hennes händer höll hon en fotoram, en guldig fotoram, med änglar på. Ett inramat fotografi, taget för kanske 10-12 år sedan. På mig och min bror.

Jag älskar dig.

It's a town full of loosers

Om någon frågade mig om jag vill hänga med så skulle jag svara ja utan att ens fråga vart.

Oh, baby this town rips the bones from your back
It's a death trap, it's a suicide rap
We gotta get out while we're young
Cause tramps like us, baby we were born to run

För jag har vingar av guld och tänker inte tillåta mig själv ramla omkull, 'cause it's a town ful of loosers and I'm pulling out of here to win.

Tårarna rullar i takt med tågen

Förr blev man vacker av regnvatten. Vad måste man gå och köpa på apoteket nu?

Det är måndagkväll, fortfarande kvar i staden där jag föddes. En dröm om att jag ska bort härifrån jagar mig i sömnen.
Ligger i sängen med en fet katt på magen, musiken dunkar lugnt ut och mumlar att man blir full för kärlekens skull. Kanske kan jag ana snöfligor utanför, men jag vet inte. Kan för det första inte röra mig, skulle få rivmärken överallt, och för det andra har jag ingen vidare lust att lämna värmen heller. Det räcker med att veta att jag måste det imorgon.

Jag lyssnar nogare till musiken och småler lite för mig själv. Jag vill inte förlora igen. Och vad som än händer, i helgen ska jag bli full, för kärlekens skull. Och jag ska vara så lycklig´för att du, vem du nu än är, kommer att vara där. Och tillsammans ska vi bli ännu fullare, men bara för kärlekens skull. När jag kommer hem vill jag se mig i spegeln och inte känna igen mig själv.

I helgen ska jag resa med mitt hjärta söder ut och längre bort. Jag ska skratta med de fula och falla med de vackra. Väskan är redan packad.

Om mitt hjärta var av plast

Jag kan inte riktigt glömma..
Hur kan du fortfarande vara så nära när det var för så längesen? Jag undrar vad du gör ikväll, och om du nånsin tänker som jag. Känns omöjligt, men en gång - för längesen, så tänkte vi likadant. Vi fick två brustna hjärtan att bli ett helt. Men det var längesen nu, och hjärtan kan helas på andra sätt.

Men om jag var ett flygplan, och mitt hjärta var första klass,, då finns det ingen tvekan om var du skulle få sitta.

Fast,
Ibland kan jag önska att mitt hjärta iallafall var av plast istället för sten.
För det är jag som har sabbat allting alla gånger. Betett mig så dumt. Och ångrat mig efteråt. Förr hatade jag mig själv för det, jag kunde gråta hur länge som helst, för jag saknade allt jag slängt bort. Men nu vet jag inte längre, hittar jag det igen så känner jag nog inte den lusten. Jag skulle tappa bort det där med kärlek, precis som en unge tappar bort en vante. Kanske för att hur många gånger vi än kallade varandra för älskling (vet inte vad vi fick det ifrån) så passade det ändå inte in på oss.

Varje gång det ringer, varje gång

Döden. Kanske inte vågar skriva om det.. Bara ordet ger mig en så konstig känsla. Innan har det bara funnits där så långt borta, men detta året har jag verkligen fått bekanta mig med det. Det jobbiga är att man aldrig kommer att förstå. Aldrig mer. Resten kan jag fatta, men det är just aldrig mer som inte kommer kunna sjunka in. Att gå in i det där huset och upp för den trappan,, men veta att du inte är där, kommer aldrig vara där. Eller som när telefonen ringer, jag vill så gärna att det ska vara du, men det kommer det aldrig mer att vara. Sånt kan jag inte förstå. Att jag aldrig mer ska få träffa dig. Jag kanske inte vill förstå det. Eller är det så att jag inte kan förstå det för att det inte är så? Den där soliga dagen i maj var kanske inte sista gången? Och det är nu som jag verkligen vill tro på Gud. Jag vill tro på himmlen och jag vill tro att vi ses där. Då är det okej om det tar tid nu, bara vi möts där.

Förr var jag så irriterad då telefonen ringde, den ringde jämt. Jag visste redan innan jag svarade att det var du, för det var alltid du. Minst tre gånger om dagen. Jag tyckte det var jobbigt då. Men nu finns det inget jag saknar så mycket som att lyfta på luren och veta att det är just du. Jag skulle göra vad som helst för att få höra dig genom den där jäkla telefonen igen. För det är så jobbigt, att jag fortfarade hoppas, att varje gång det ringer så ska det vara du. Men det spelar ingen roll hur många gånger det ringer. Det är inte du, det kommer aldrig mer att vara du. Och det är så jobbigt.

Jag saknar dig farmor.

SuperZero

Antar att man ska skriva ner sina tankar..
Och jag tänker mycket. Tänker på vad andra tänker. Och då kommer jag att tänka på den superkraft jag alltid velat ha, att få läsa folks tankar. Då skulle jag ha läget under kontroll liksom. Veta vad som döljer sig bakom ögonen som man inte riktigt kan tyda. Men jag börjar komma i underfund med att jag inte skulle få konstroll. Jag skulle ändra mig efter tankarna, för att försöka bli bättre. Men det skulle alltid komma upp något nytt, nya människor med nya tankar och nya grejer jag skulle försöka ändra mig efter. Så jag börjar leta efter en ny kraft. Att kunna flyga och vara osynlig känns så "vanligt".. andas under vatten vore coolt,, men jag klarar mig bra med snorkel. Spola tillbaks tiden? Men nej, Hakuna Matata, vi lägger det förflutna bakom oss.. Och nu vet jag:
Kunna gå in och ut genom fantasi och verklighet.
Och det bästa med den superkraften är att jag kan göra den verklig.

Dansat genom misstag

Jag har somnat på soffan, med sminket på.
Med alkohol i blodet och hål i mina strumpor.
Med skrattet i magen och gråten i halsen.
Men jag har ändå motivering i mina drömmar.
För jag tror inte att man drömmer utan anledning.
"Is a dream a lie if it don't come true, or is it something worse?"

The first cut

Vad skriver man egentligen i en blogg?
Och vad skriver man i det första inlägget?
Kommer någon ens att läsa den här bloggen?
Om någon gör det, Enjoy !