Tack, glada människor

If I was the best human in the world, I'd probably be the best human in the world.

Igår satt jag på ett tåg. En snarkande vän bredvid mig och en grå glasögonprydd man framför mig. Han satt och löste sudoku, trodde han ja! Halva sidan var sudoku-brickor och andra halvan var korsord. (Ja, jag tjyvkikade och jag kunde inte sluta). Mannen såg ut att kämpa med att hålla sig vaken, han gick senare av på nästa station så han ville väl inte missa det genom att ta en liten nap. I alla fall så hade han plöjt igenom samtliga sudoku's och skulle nu hugga in på korsorden. Men den stackars mannen var trött,, han hade fortfarande hjärnan programmerad på sudoku och han började skriva i siffror i rutorna och rynkade sedan fundersamt på näsan när han upptäckte att något inte stämde. Ett stort leende spreds över mitt ansikte och äntligen kände han sig iaktagen. Han tittade på mig och förstod att jag log åt honom och hans korsord. Han skrattade till, rykte på axlarna och böjade sedan rita figurer i rutorna istället. Och han nickade hejdå åt mitt håll när han sedan gick av tåget.

Snett bakom där han hade suttit upptäckte jag en liten kille som satt i sin mammas knä. Han satt och räckte ut tungan, och svängde med den fram och tillbaka. Jag log åt honom en stund och sedan så upptäckte han mig. Lite generad vände han sig förskräckt om med vantarna för ansiktet, men sedan tog nyfikenheten över. Han sneglade på mig. Och jag log bredare mot honom, då log han tillbaka. Sedan räckte jag ut tungan, och då räckte han ut tungan. Jag försökte slicka mig på näsan, då försökte han slicka sig på näsan. Jag gick igenom alla grimaser jag kunde och han gjorde precis likadant. Båda började tillslut skratta och min kompis vaknar och undrar vad som är så himla roligt. Jag pekar på killen, hon skakar på huvudet, skrattar och säger att jag inte är riktigt klok och så blundar hon igen. Killen vinkade glatt åt mig och jag glatt tillbaka då han och hans mamma gick av tåget och mamman såg frågande fram och tillbaka mellan mig och hennes son, sedan log hon.

Sedan log jag resten av kvällen.
Happy people is the shit.

Radios in heaven

Din tid är kommen och jag vet inte varför,
Sist jag hörde så mådde du bra.
Känns precis som om det var igår då jag skrattade med dig,
Lekte lekar i ditt hus
du lärde mig väl, tycker du inte det?

Jag hoppas att jag är precis som du

Finns det någon radio i himlen?
Det hoppas jag det gör,
För de spelar min sång på radion.
Och jag sjunger den för dig.

Du försvann innan jag fick en chans att säga hejdå.
Men det är så livet är ibland,
Det bara passerar förbi.
Men man kan inte hålla fast vid sorgen,
Och man kan inte se tillbaka.
Så jag är tacksam för tiden jag hade med dig.

Och jag hoppas jag är precis som du

Om de har någon radio i himlen,
Så skulle jag ta med min gitarr när min tid är inne,
Och så skulle jag sjunga för dig.
Säg mig, kan du höra mig nu?
Om inte, så kan jag försöka sjunga riktigt högt.

Hur är det på andra sidan molnen?
Jag hoppas att jag är precis som du

Julafton

Det var ju liksom dagen D. Man äter ihjäl sig, somnar under Kalle Anka, väntar otåligt på att få öppna paketen. Det blir alltid så, med en sådan nyfikenhet. Som om man var fem år igen. Det är något magiskt med papper och snören.

Och ingen lämnade spår i snön i år. Men han tog sig fram ändå, Tomten.
Har han någonsin fått någon julklapp? Nästa år ska jag ge honom en. Tror att han är lika trött på gröt som jag är på att vänta. Så nästa år ska han få en.

En underlig julafton ändå. Någon fattades, men ändå inte. Det blev så bra alltihop. Jag hade inte önskat mig något i år. Skulle jag gjort det, så skulle det varit du.

Jag är så lycklig.

Alla skatter är inte silver & guld

Det är härligt ibland.

Beskriv dig själv en gång till,
precis så som jag vill höra.
Precis så som jag vill att du ska vara,
precis så som du är.

Jag är väl ingen storm längre,
känner mig mer som åska.

Han lärde mig vad lycka betyder

BRUCE SPRINGSTEEN

Efter 14 timmar ute i kylan, och efter att vågen gått 15 varv inne i globen, så var det dags. En explosion, sen var de där. Bruce Springsteen och hans E-street band. Och jag stod längst fram. Med bästa setlistan på hela turnén och publiken i extas, det är inte en skröna att han älskar Sverige. Jag fick andnöd under "Dancing in the dark", för han pekade på just mig (se videon och ni förstår). Och jag rörde honom.

Is there anybody alive out there?!

Hade aldrig ens vågat drömma om att det skulle vara så fantastiskt. Har aldrig känt mig så tom som efter konserten. Vad finns kvar att göra i livet nu? För inne i globen, där var jag så lycklig (rätta ordet), men vad ska hända nu? Kändes nästan som om jag skulle kunnat dö då, för jag skulle aldrig kunna må så bra igen. Men nej, inte än. För i sommar är det Ullevi som gäller, den 4 & 5 juli, och jag hoppas vi ses där !

The Boss - Bruce Springsteen