Varje gång det ringer, varje gång

Döden. Kanske inte vågar skriva om det.. Bara ordet ger mig en så konstig känsla. Innan har det bara funnits där så långt borta, men detta året har jag verkligen fått bekanta mig med det. Det jobbiga är att man aldrig kommer att förstå. Aldrig mer. Resten kan jag fatta, men det är just aldrig mer som inte kommer kunna sjunka in. Att gå in i det där huset och upp för den trappan,, men veta att du inte är där, kommer aldrig vara där. Eller som när telefonen ringer, jag vill så gärna att det ska vara du, men det kommer det aldrig mer att vara. Sånt kan jag inte förstå. Att jag aldrig mer ska få träffa dig. Jag kanske inte vill förstå det. Eller är det så att jag inte kan förstå det för att det inte är så? Den där soliga dagen i maj var kanske inte sista gången? Och det är nu som jag verkligen vill tro på Gud. Jag vill tro på himmlen och jag vill tro att vi ses där. Då är det okej om det tar tid nu, bara vi möts där.

Förr var jag så irriterad då telefonen ringde, den ringde jämt. Jag visste redan innan jag svarade att det var du, för det var alltid du. Minst tre gånger om dagen. Jag tyckte det var jobbigt då. Men nu finns det inget jag saknar så mycket som att lyfta på luren och veta att det är just du. Jag skulle göra vad som helst för att få höra dig genom den där jäkla telefonen igen. För det är så jobbigt, att jag fortfarade hoppas, att varje gång det ringer så ska det vara du. Men det spelar ingen roll hur många gånger det ringer. Det är inte du, det kommer aldrig mer att vara du. Och det är så jobbigt.

Jag saknar dig farmor.