Älskad, föralltid

Ett halvår sedan nu. Men jag minns, Och jag ska aldrig glömma. Förstår fortfarande inte hur det kunde vara solsken på den sorgligaste dagen i mitt liv. Jag minns hela resan dit. Jag vet att jag tittade upp mot himmlen och önskade att om nu Gud fanns, så kunde han väl visa det just denna dag. Jag minns hur jag smälde igen bildörren och gick över parkeringen. Sjukhuset. Jag har aldrig varit särskilt bra på att läsa av folk, men pappa behövde inte säga något. Jag tror inte att han hade kunnat få fram något sådant heller. Men det behövdes inte, för i hans ögon kunde jag urskilja något jag aldrig sett förut. En känsla av overklighet träffar mig som en blixt. Jag kan inte förstå, kan fortfarande inte förstå.

Som i en dimma följde jag den arm som höll i mig. För ett sista farväl. Men jag stannade utanför rummet.. Jag ville inte alls ta något farväl! Jag ville istället berätta vad som hänt idag och vad som hände igår. Jag ville bara att alla skulle hålla käften, stoppa tårarna och istället säga att allt var som vanligt, bara bättre. Men jag visste så väl att det inte gick. Jag har aldrig varit så rädd i hel mitt liv. Men jag tillät inte mig själv att åka därifrån innan jag fått prata med henne. Jag ville berätta för henne ändå, för jag vet att hon skulle ha frågat. Och på något konstigt sätt så kändes det som att hon lyssnade. Så långt borta, men alltid så nära. Mina ögon fastnade på något i hennes knäppta händer. Och då mitt i alla tårar och mitt i all sorg så kände jag hur hjärtat vaknade till liv igen. Varmt pulserade det ut nytt blod och ny kraft i min kropp. För jag har aldrig kännt mig så älskad som just då. För i hennes händer höll hon en fotoram, en guldig fotoram, med änglar på. Ett inramat fotografi, taget för kanske 10-12 år sedan. På mig och min bror.

Jag älskar dig.